mmariaj

jag gör det här för min egen skull mest av allt. ibland så svämmar det bara över med tankar och känslor. och ibland så får jag sådan ångest att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. idag är det lite så. det gör ont i mig, jag vet inte om jag vill skratta eller lägga mig i fosterställning och gråta, så ont gör det. men jag försöker bita mig i läppen och tänka på något, men det är inte lätt.

återigen så har jag börjat packa mina saker i kartonger och väskor, för trettonde gången sen jag fyllde arton. det är rätt sjukt, när ska jag komma till ro och bara vara..? det är inte så att jag har ångest över flytten, den känns faktiskt riktigt bra.

jag kommer sakna kvällarna.
kvällarna som vi spenderade sittandes i min soffa, pratandes om livet och alla besvär.
men jag antar, att vi är sådana som hittar varandra i olyckan eller det jobbiga.

egentligen är det knasigt, hur livet kan förändras på en så kort stund. att något som kändes självklart igår, känns tveksamt idag och kanske helt jävla fel.
och jag är inne i någon såndär period igen, där jag ena stunden har lust att göra massor och sen i nästa så vill jag inte göra något alls. det mesta känns som en kraftansträngning.
varför blir jag såhär? det är ju vår, nästan sommar. då brukar jag inte vara sånhär.

jag slutar att lägga energi på saker som inte verkar betyda något för alla inblandade parter. det enda som spelar någon roll just nu, det är jag själv och dom få personer i min närvaro som visar att dom bryr sig och finns där.
det händer saker hela tiden, och jag har så mycket som vill komma ut. men jag biter mig lite i läppen och tystnar. just nu är jag rätt nöjd över att man får se vad som egentligen betyder något. livet, samtidigt som det suger så är det rätt jävla underbart ibland, men bara ibland.

och egentligen hade jag velat skriva en novell med allt jag känner och om hur dum i huvudet folk är. men av rädsla för att vissa ska missuppfatta allt jag skriver så skiter jag i det, biter mig i läppen och låtsas att allting är bra.
men bra, det är de sista som det är just nu. jag är ledsen, arg och förbannad. antingen kommer det hela sluta med att jag gör något dumt eller så lägger jag mig ner och inte kliver upp något mer det här året.

ligger i sängen, kan inte sova, tänkte tvätta. men jag var visst inte ensam om den tanken. så nu ligger jag här, stirrar upp i taket försöker få tiden att gå med tankar, funderingar. lyssnar på musik, lite sådär tyst - bara i bakgrunden. borde nog försöka sova lite trots allt..

mitten på september. tiden går fort, alldeles för fort. jag sitter ute på altanen, röker, tänker och känner efter. jag vet inte, jag önskar att jag visste. men det är inte alls sådär lätt som man skulle kunna tycka att det ska vara. ena stunden så vill jag inget hellre, andra så blir jag osäker. egentligen så har jag det ju bra, är det vad som skrämmer mig? eller är jag bara inte gjord för det här? tänder en ny cigg, tänker lite till och försöker känna efter vad jag verkligen vill. efter det här så kommer analyseringarna bli många. varför måste allting över-analyseras. analysera, vilket fult ord. jag sätter nog punkt nu, det är nog lika bäst. jag saknar dig, du som kan förstå mina innersta tankar och funderingar utan att jag behöver säga ett ord.