men på underarmen grinar rakbladsbetten, men du skrattar och ler som om ingen har sett dom.
egentligen är det knasigt, hur livet kan förändras på en så kort stund. att något som kändes självklart igår, känns tveksamt idag och kanske helt jävla fel.
och jag är inne i någon såndär period igen, där jag ena stunden har lust att göra massor och sen i nästa så vill jag inte göra något alls. det mesta känns som en kraftansträngning.
varför blir jag såhär? det är ju vår, nästan sommar. då brukar jag inte vara sånhär.
det svåra med att leva är det enkla med att dö, sa flickan när hon gjorde en ängel utav snö.
jag slutar att lägga energi på saker som inte verkar betyda något för alla inblandade parter. det enda som spelar någon roll just nu, det är jag själv och dom få personer i min närvaro som visar att dom bryr sig och finns där.
det händer saker hela tiden, och jag har så mycket som vill komma ut. men jag biter mig lite i läppen och tystnar. just nu är jag rätt nöjd över att man får se vad som egentligen betyder något. livet, samtidigt som det suger så är det rätt jävla underbart ibland, men bara ibland.
