mmariaj

andreas jobbar natt. vilket i sin tur har gett mig ensamtid till att tänka.
på både gott och ont faktiskt. det är jobbigt. men samtidigt så tror jag att
jag behövde tänka igenom allting som jag bara skjutit undan från mig själv.
det där som jag försökt att inte bry mig om, fastän det har gjort ont.
som det här med missfallet.
egentligen så skulle vi varit höggravid nu. ett barn skulle komma inom en
rätt kort framtid. ett barn som jag längtat efter. fruktansvärt mycket.
men utav någon anledning så fick vi missfall. sista augusti. jag minns det som
igår. den smärtan först i magen och som senare kom i hjärtat när jag insåg.
insåg att jag inte längre hade det där fina fostret i mig, som jag längtade efter
så att jag höll på att dö. jag bröt ihop psykiskt. totalt. grät. fick höra alla "fina"
kommentarer från folk i min närhet. "det var säkert sjukt, det var nog bäst såhär."
alla fraserna som jag minst av allt ville höra. dom pratade ju trots allt om mitt
barn. fostret som växt i mig i nio veckor. som jag nu snart skulle föda.
som vi skulle få dela resten av vårat liv med. så blev det inte.
jag slöt mig. ville inte känna längre. orkade inte känna.
efter den här händelsen så har hösten och vintern varit tuff för mig. för oss.
för en vecka sen insåg jag hur tufft det hade varit och nu försöker jag göra
något åt det. jag försöker ta mig igenom det här som gör ont. det är inte alldeles
för enkelt. tur att a finns bredvid mig. jag älskar honom.