mmariaj

på den senaste tiden så har orken fallit ifrån mig. jag orkar inte bry mig
om det ena eller det andra. jag fattar inte varför. det mesta tar jag med
en axelryckning och sen vänder jag ryggen mot det.
jag har så mycket att se fram emot. men det är som om jag inte riktigt
förstår, eller orkar bry mig. det ända jag vill göra är att krypa längre
ner under täcket och blunda lite hårdare. så kanske dom där jobbiga
sakerna reder ut sig i alla fall.
jag vill så mycket ena stunden, och i nästa så vill jag ingenting alls.
ibland vill jag bara gråta, men allting jag får fram är ett naivt och
osäkert leende. jag hör hur jag själv ljuger när folk frågar hur jag
mår. hur jag vänder bort blicken för att det inte ska märkas.
för att det inte ska synas. klumpen i halsen och problemen att andas
fritt återkommer och för att uthärda blundar jag ett tag innan det är
dags att lägga på leendet igen..